SportKarlsson

Idag såg jag på TV4-sporten att Nicklas Lidström släppte pucken vid en ceremoniell tekning i gårdagens NHL-match mellan Toronto Maple Leafs och Lidströms gamla lag Detroit Red Wings. Anledningen var att han på måndag blir medlem i hockeyns Hall of Fame, som ligger i Toronto. Att han skulle bli invald var ju självklart och beskedet kom i somras, men på måndag är det alltså dags för själva ceremonin. I och med detta blir han den fjärde svensken i denna samling hockeylegendarer.

Jag håller med viss tvekan ändå Peter Forsberg som den störste svenske hockeyspelaren genom tiderna, tätt följd av Lidström och sedan kan Sundin och Salming få dela på tredjeplatsen. Forsberg var en komplett hockeyspelare och hade ett mått av genialitet som gör att han får komma lite före Lidström. Tänk om han inte hade varit så skadedrabbad, då hade han givetvis varit ännu större. Sedan hade han en så skön inställning och tyckte alltid att han själv varit lite halvkass. Ödmjuk, lite halvgalen och perfektionist på samma gång.

Jämfört med Forsberg var Lidström jämnheten personifierad. Basketspelaren Karl Malone i Utah Jazz kallades för "The Mailman - cause he always delivers". Precis så var Lidström, levererade kväll efter kväll under 20 säsonger i Detroit, där han var lagkapten 2006-2012. Han var grymt stabil, i princip aldrig skadad och under en säsong snittade han dryga 28 minuters speltid per match. Han var alltså på isen nästan halva tiden under 82 matcher i grundserien, plus slutspelet.

Hans främsta meriter är:

• Fyra Stanley Cup och 2008 var han den förste europeiske lagkaptenen att få lyfta bucklan
• Ett OS-guld i Turin 2006, där han ju avgjorde finalen mot Finland med det klassiska slagskottet efter förarbete av Forsberg och Sundin.
• Ett VM-guld, ett VM-silver, ett VM-brons
• Sju Norris Trophy som NHL:s bäste back
• Framröstad som bäste europé i NHL genom tiderna (de höll inte med mig om Forsberg)